Gjord obrukbar
Ludvig Uhlbors

En berättelse från när Sverige blev Queer.

 

Under sin tid som student på Dramatiska Institutet läste Ludvig Uhlbors en saga om oralsex för en grupp sexåringar. Det påföljande mediadrevet skakade en av de tyngsta konstnärliga institutionerna i landet och ledde till att dramatikern hamnade i rättegång. Som en följd rekryterades han till det konstnärliga ledarskapet av teatergruppen Institutet i Malmö. Ensemblen bestämde sig för att pröva kulturpolitiken. Via ett nyskapande sexuellt narrativ hävdade de att teatern hade rätt att styra själv över sitt konstnärliga innehåll. Den påföljande konflikten med Malmö stad förde många konstnärliga frågor till sin spets.

 

Gjord obrukbar är första delen i en trilogi. Boken har hyllats i recensioner för sitt strama språk, sin korthuggna humor och de frågeställningar texten för fram. Långt ifrån bara ytterligare en bekännelseroman är boken istället ett verk som diskuterar sin egen form genom att begå det den vänder sig emot. I vilken utsträckning kan vi kritisera institutioner inifrån deras strukturer? Kan vi använda maktens former för att kritisera utövandet av makt? Hur ska konst och kulturpolitik förhålla sig till varandra?

 

“Han skriver bra och han lämnar ut detaljer om kända teatermänniskor som inte står Lars Noréns dagböcker efter. [...] Uhlbors skriver med en viss distans, kortfattat och sakligt, och skapar stundtals stor komik. Jag erinrar mig Ignatius Reilly i ‘Dumskallarnas sammansvärjning' [...] de föreställningar han beskriver är skitjobbiga bara att läsa om. De verkar vara något slags ‘Kung Ubu’ för vår tid, i första hand väldigt provocerande och sexuellt gränslösa. [...] (Jag) blir både uppiggad och självkritisk av hans bok. Den väcker tankar, är välskriven och full av teaterskvaller. Det finns alltså flera skäl att ta del av denna tunna volym.”

Sara Granath Teatertidningen nummer 5 2013

 

”Dialogerna är återgivna med imponerande klarhet och skärpa som ger litterär färg åt det dokumentära innehållet… En brutal beskrivning av en Malmöbyråkrat är till exempel uppseendeväckande i all sin grandiosa fulhet… Uhlbors syn på den goda berättelsen är långt ifrån okomplicerad eller rumsren…”

Matthias Meyrell, Fria Tidningen, 27/11 2013 >>>

 

”Jag vet inte varför han hänger sig kvar vid det där. Men jag tror på yttrandefriheten”

Suzanne Osten, Sydvsvenskan >>>

 

”Politikers klåfingrighet är ett allvarligt hot mot kulturen”

Thomas Millroth, Sydsvenskan

 

”En kamp mot den goda berättelsen”

Sara Karnehed, Fria Tidningen >>>

Nu med stöd av statens kulturråd! Finns i ett bibliotek nära dig!  Finns också att köpa på Malmö konsthall.

"Jag hade ingen inblick i DI, men utifrån sett var det något som inte stämde. Jag såg rektorn för DI två sina händer i tv-soffan. Jag tyckte att det var märkligt att den där studenten verkade bli helt utlämnad till ett drev. Han gick ju på en konstnärlig utbildning. Där måste det väl ingå att pröva och passera gränser. Uppläsningen hade skett inom ramen för ett projekt på utbildningen. Var fanns de ansvariga? Det var Ludvig Uhlbors som skrev och läste upp den beramade texten. Nu har han kommit ut med sin beskrivning av vad som hände. Och alla mina misstankar bekräftas. Dramatiska Institutet 2005 liknar ett House of Cards: Vi behöver en syndabock. Vi vet att det är fel men organisationen kräver det. Allt framfört stillsamt och vänligt.Uhlbors återger det försåtliga tonläget precist. Språket är lika knappt och rent som händelsen är solkig. Det är en dramatiker som skriver: struktur och inte psykologi står i centrum. Och genom att han inte någonstans släpper fram det raseri han rimligen borde känna mot de inblandade, går inte Uhlbors i rättshaverifällan. Det är hans berättelse. Eller berättelse? Just det är ett begrepp som kritiseras i Uhlbors skrift, vilket gör att den blir mycket mer än en redogörelse för vad som förevarit.I bokens andra del speglas dessa händelser i Uhlbors arbete med Institutet i Malmö. Detta svensk teaters radikaliseringsprojekt skapade stor debatt, och vi får följa turerna inifrån. Här möter återigen konsten en kulturpolitisk överbyggnad. Och även denna gång får, som i den gamla landskapslagen, lekaren ligga ogill."

Magnus Lindman, Medlidande och Fruktan